Jag vet!
Vi har hunnit med ett härligt safari och soliga kusten! Nu är vi åter i Nairobi hos Johannes.
Jag känner mig klar med Kenya. Faktiskt. En helt otrolig upplevelse men nu är jag inställd på hemresa och allt vad det innebär. Just nu ligger alla skolarbeten som ett orosmoln över mig. Samt det här med att söka jobb??!!! Jaja, vi tar det när vi kommer hem!
Promenad med hundarna!
Brownie är en stor brun hund. Som de flesta troligen tänker är en vakthund. All respekt där alltså. Men lilla Laura är ju knappast respektingivande. Så kenyanerna bara skrattade när vi kom med henne i koppel. De tycker troligen vi är väldigt knäppa som går ut med en liten "råtta". Men jag är som jag är och vill inte lämna en av hundarna hemma, bara för att den är liten, det rår hon ju inte för. Hon var då superglad över att få följa med!
Bjuder på en bild på henne!
Kolla tanden...
Min sista dag.
Jag har trivts så himla bra. Min handledare, Torbjörn har varit toppen! Elever är som elever alltid är. Vissa kommer jag ju aldrig glömma och några kommer jag säkert stöta på igen. En kille berättade att han hade journalistplaner. Jag kan nästan se framför mig hur han kommer rapportera från stora händelser i världen.
Eleverna här nere är precis som alla andra elever, men de skiljer sig med det faktum att det har tagit steget ut i världen vid 17 års ålder. De bor här nere utan sina föräldrar och många av dem upplever troligen detta som mycket tufft. Jag blir imponerad av dem!
Personalen på skolan, från städare till rektor har alla varit supertrevliga och jag har känt mig välkommen från början!
Så, tack för denna gång! Förhoppningsvis syns vi igen när jag har mer kött på benen och kan söka en tjänst här nere!!
Bilder går alltid hem!
Jag har varit väldigt dålig på att höra av mig!
Men mycket har hänt och jag har verkligen haft fullt upp.
Nu är jag inne på mina sista vecka, Daniel kommer idag och till helgen börjar semestern.
Kazuri
Jag är fullständigt medveten om att smycken inte kommer till sin rätta med den här bilden. Men jag vill visa er på ett ungefär hur smyckena ser ut. Den andra bilden visar butiken!
Som den högkonsumerande västerlänning jag är...
.. så har ju inte shoppingen låtit sig väntat.
Jag fyller min garderob med klänningar, ständigt dessa klänningar. Ni som känner mig, hur ofta bär jag klänning? nej, just det. Men garderoben svämmar ändå över med alla dessa plagg. Nu har jag bjudit till på en gul och en grön klänning. När jag ska använda dessa återstår ju och se...
Allt är billigare i klädväg. Billigaste är att handla på marknad, Toi market är den som jag besökt. Kläder för 20-30:-. Jag har hittat flera fynd. Nu senast en väska. Det är ett jätteområde med secondhand. Eller ett jätteområde där kläder vi skänker till välgörenhet hamnar...
I fredags upplevde jag för första gången obehag här nere. En påtänd man följde mig genom marknaden, gjorde försök att tafsa och sa de mest snuskiga ord som mina pryda öron aldrig ens hört. Försäljarna på marknaden såg ju självklart att detta störde mig. Vilket gjorde att de försökte få bort honom med pinnar och rop. Gick väl så där.. Slutade med att jag fick stå längst in i ett försäljarbås och vänta på Johannes. Så, lite beroende av en man är man nog här nere ändå. Lite surt! Då jag menar att jag klarar mig ytterst bra som kvinna och inte känner mig kränkt eller ifrågasatt pågrund av det faktum att jag är tjej. Nu får jag backa lite och säga att på Toi Market i Nairobi, där var jag beroende av män för att komma vidare. 
Studiebesök på Jamii Bora.
Eleverna läser en kurs som heter u-landskunskap. I kursen ingår diverse studiebesökj och i torsdags så var vi till Jamii Bora. En välgörenhetsorganisation i Nairobi som hjälper människor att ta sig ur fattigdom. De hjälper till med mikrofinans, sjuk- och livförsäkringar, utbildningsprogram och byggnadsprojekt. Vi besökte först deras kontor och sedan en by som de byggt upp. Bilderna är från ett av husen samt skolan. ”Vi tillhandahåller stegen men klättringen får de klara själva” är ett Jamii Bora citat. Vilket jag kan tycka sammanfattar deras arbete.
Grundaren är Ingrid Munro, en svensk liten dam. Arkitekt i grunden, jobbat på bostadsdepartementet under Palmes tid. Kvinna i ett mansdominerad värld. Så skinn på näsan har hon säkert, vilket nog behövs här nere.
Här kommer lite bilder från studiebesöket.
Irriterad!
Hur som, ny vecka. Jag ska ha undervisningen solo den här veckan, det blir intressant. Förhoppningsvis går det bra. Planeringen är hyffsat klar och det känns okej.
Helgen har varit bra! Åkte ut till Karen (finare område strax utanför Nairobi), handlade smycken och åt lunch. I fredags var jag med om en påtänd förföljare på marknaden. Det var kanske inte så roligt. Han förstörde min shopping totalt! Igår så satt jag på skolan en stund och planerade. Hann sola lite också så nu har jag äntligen fått lite färg!
Ska försöka få in studiebesöksinlägget under dagen! Och lite bilder.
Klart ni ska få se rosorna!
Jag och mina snittblommor.
Jag har fortsatt här nere. Lite fint vikt in till Johannes att hans hem skulle behöva lite snittblommor. Igår köpte han 25 stora vackra rosor för 15:-, paradiset för mig! Tänk om jag kunde få fylla mitt hem med alla dessa blommor. Troligen skulle vi få ge flera hundra för dessa rosor hemma. Men det är rätt åt oss. Vi ska inte annat med tanke på hur långt de fraktas. Vi får ta den smällen helt enkelt.
Lördagkväll i Nairobi!
Jag hade kunnat följt med ut i Nairobi MEN jag är ju så förbaskat förkyld! Jag blir tokig! Inte blir det bättre heller.
Men, utöver förkylningen så mår jag bra och har det bra.
Idag har jag bokat hotell och flyg till Mombasa. Så roligt ska det bli!
Imorgon ska vi åka med Torbjörn+familj till Karen, roligt med en liten utflykt!
Nej, hörreni, det blir inte roligare än så här!
Snart är första veckan gjord.
Ni vet hur jag är! Säga hej då är det värsta jag vet. Igår satt vi i möte på eftermiddagen. I slutet av mötet tänkte jag på hur snabbt jag lärt känna människorna här nere och hur otroligt välkommen jag känt mig. Så plötsligt tänker jag på hur det kommer bli när jag ska säga hej då till alla här nere. Det knyter sig i halsen och ögonen tåras. Såklart! Vad annars? Jag börjar tro att jag skulle behöva professionell hjälp med mina avsked!!
Förkyld!
Jag ska inte klaga kanske, det kunde vara värre!
"They call it the slum, we call it home"
I fredags, för snart en vecka sedan så var jag tillsammans med Torbjörns familj till Kibera. Att besöka slummen kändes viktigt för mig. Jag var nyfiken och ville verkligen uppleva det nu när jag var på plats i Nairobi.
Kibera är Nairobis slumområde. Ett fattigt område där ungefär 1 miljon människor bor.
Att vi, i väst kallar det slum är inte okej. Jag anser verkligen att det inte är okej. Området har ett namn, Kibera. Vill vi absolut benämna det på något vis så kan vi säga att det är Nairobis fattigaste område. Jag lekte med tanken under tiden vi gick genom Kibera, tänk om vi i Sverige skulle nämna Stockholms fattigaste områden som slum? Vilket faktiskt händer men sjävklart inte i lika stor utsträckning.
Kibera var i full aktivitet. Kvinnogrupper, skolor, dagis, affärer, hotel och träffpunkter, precis som vilken annan stadsdel som helst. Självklart går det inte att bortse från att människorna i Kibera har det tufft. Sopor som ligger och skräpar och lukten påminner oss om att det finns en heldel jobb kvar i Kibera.
Men, Kibera är hemma för en miljon människor. De människor vi möter har en drivkraft som jag blir lycklig och imponerad av. Vilken är jag som tror annat? Vad trodde jag? Att alla skulle sitta och vara ledsna och må dåligt?
Kibera har gjort intryck på mig! Jag har redan sagt till Daniel där hemma att när han kommer ner så är ett besök i Kibera viktigt. Dels vill jag visa honom så jag kan fortsätta diskutera hemma, sedan har jag fler frågor nu när jag har låtit det första besöket smälta!
