"They call it the slum, we call it home"
Rubriken syftar till en musikaltitel. Googla på det!
I fredags, för snart en vecka sedan så var jag tillsammans med Torbjörns familj till Kibera. Att besöka slummen kändes viktigt för mig. Jag var nyfiken och ville verkligen uppleva det nu när jag var på plats i Nairobi.
Kibera är Nairobis slumområde. Ett fattigt område där ungefär 1 miljon människor bor.
Att vi, i väst kallar det slum är inte okej. Jag anser verkligen att det inte är okej. Området har ett namn, Kibera. Vill vi absolut benämna det på något vis så kan vi säga att det är Nairobis fattigaste område. Jag lekte med tanken under tiden vi gick genom Kibera, tänk om vi i Sverige skulle nämna Stockholms fattigaste områden som slum? Vilket faktiskt händer men sjävklart inte i lika stor utsträckning.
Kibera var i full aktivitet. Kvinnogrupper, skolor, dagis, affärer, hotel och träffpunkter, precis som vilken annan stadsdel som helst. Självklart går det inte att bortse från att människorna i Kibera har det tufft. Sopor som ligger och skräpar och lukten påminner oss om att det finns en heldel jobb kvar i Kibera.
Men, Kibera är hemma för en miljon människor. De människor vi möter har en drivkraft som jag blir lycklig och imponerad av. Vilken är jag som tror annat? Vad trodde jag? Att alla skulle sitta och vara ledsna och må dåligt?
Kibera har gjort intryck på mig! Jag har redan sagt till Daniel där hemma att när han kommer ner så är ett besök i Kibera viktigt. Dels vill jag visa honom så jag kan fortsätta diskutera hemma, sedan har jag fler frågor nu när jag har låtit det första besöket smälta!
I fredags, för snart en vecka sedan så var jag tillsammans med Torbjörns familj till Kibera. Att besöka slummen kändes viktigt för mig. Jag var nyfiken och ville verkligen uppleva det nu när jag var på plats i Nairobi.
Kibera är Nairobis slumområde. Ett fattigt område där ungefär 1 miljon människor bor.
Att vi, i väst kallar det slum är inte okej. Jag anser verkligen att det inte är okej. Området har ett namn, Kibera. Vill vi absolut benämna det på något vis så kan vi säga att det är Nairobis fattigaste område. Jag lekte med tanken under tiden vi gick genom Kibera, tänk om vi i Sverige skulle nämna Stockholms fattigaste områden som slum? Vilket faktiskt händer men sjävklart inte i lika stor utsträckning.
Kibera var i full aktivitet. Kvinnogrupper, skolor, dagis, affärer, hotel och träffpunkter, precis som vilken annan stadsdel som helst. Självklart går det inte att bortse från att människorna i Kibera har det tufft. Sopor som ligger och skräpar och lukten påminner oss om att det finns en heldel jobb kvar i Kibera.
Men, Kibera är hemma för en miljon människor. De människor vi möter har en drivkraft som jag blir lycklig och imponerad av. Vilken är jag som tror annat? Vad trodde jag? Att alla skulle sitta och vara ledsna och må dåligt?
Kibera har gjort intryck på mig! Jag har redan sagt till Daniel där hemma att när han kommer ner så är ett besök i Kibera viktigt. Dels vill jag visa honom så jag kan fortsätta diskutera hemma, sedan har jag fler frågor nu när jag har låtit det första besöket smälta!
Kommentarer
Trackback
